- Jävlar vad man uppskattar sitt hem när man har varit borta från det, sa en trött Lulle nyss när hon suckande la sig ner i soffan i Trädgårdsvillan. Det förstår jag, när jag hör om Helenas upplevelser av de två första veckorna i lumpen. Fullspäckade dagar 05:30 till 22:30, timlånga marschövningar, löpträning med full utrustning, ingen fritid, hemska utskällningar från befälen, föreläsningar som man absolut inte får somna på (och ja, Lulle har väl lite rykte om sig att somna lite var stans lite när som helst). Hon berättar om tjejen som bröt ihop och hoppade av och om killen som är supernervös hela tiden. Prestationsångest, press, Jag hade definitivt inte pallat den psykiska pressen, men jag vet att Lulle kommer göra det.

Samtidigt som det säkert är jävligt jobbigt låter det som att Helena trivs himla bra också. Helena, som oroade sig för att inte hitta några kompisar innan hon åkte iväg. Pyttsan! Såklart att hon har fått polare! Hon har berättat om hysteriska skrattanfall och om hur man hjälper varandra i vått och torrt, bär varandra i mål på övningarna om det så skulle behövas. Dessutom: man kan ju inte annat än älska Lulle, eller hur?

Alltså, jag är så himla stolt över min Lulle! Hela veckan har jag sagt till mina kompisar "njae, jag vet inte om jag kan ses i helgen för min polare som gör lumpen har permission". Det låter så himla häftigt! Jag typ skryter om min askoola tjejkompis som gör lumpen och tänker bli polis! :)

Jag har saknat min Lulle när hon har varit borta. Jag som förut bara kunnat ringa när jag velat eller behövt det, har varit lyckligt lottad om jag fått svar på mitt sms efter tre dagar. Därför är jag superduperglad att hon är hemma i helgen! Idag har jag, Helena och Hanna lunchat och fikat i Strängnäs och ikväll väntar en myskväll i Åker. Och om jag känner Hanna och Helena rätt kommer det nog bli en hel del bus också! Watch out for The Reflectors tonight!